Har helt kommit ifrån allt va bloggande heter just nu så det blir inte allt för många uppdateringar. Men idag insåg jag en sak som var värd att skriva om..

 

I söndags var det ett år sedan jag sa upp kontakten med en nära och gammal vän till mig. Känns inte som det var så längesedan men det är det. Under det gångna året har det varit många stunder då jag verkligen saknat personen i fråga och som jag inte vetat ut eller in, men med fasit av det första året i handen så vet jag att jag för min egen del och för min eget välbefinnande gjorde rätt. Ibland måste man sätta sitt eget välbefinnande först, hur svårt det än är... även om det gjort ont och kostar mkt tårar. Att försöka finnas för en person som inte mår bra och som ger en skuldkänslor när man frågar hur allting är, bara för att personen känner sig trängd, när allt man vill bara är att veta hur personen mår tar på psyket. Som läget är idag vet jag ingenting om hur personen lever sitt liv och jag tror det är bäst så för oss båda...

 

Kanske att vi en dag kommer att ha kontakt igen, men det är ingenting som jag vågar tro på idag, finns för många frågetecken i den ekvationen och det är inte heller upp till mig om så ska ske... utan bollen ligger hos personen i fråga och har gjort sedan jag sa upp kontakten... du vet va som krävs för att vi ska kunna bli vänner igen

 

Den som lever får se, men jag sakar dig och den tiden du fanns i mitt liv...